Satt i telefon.
Skulle bara beställa pärmar.
En sån där trött, trygg grej.
Kvinna i luren.
Trevlig. Artig. Röst som logistik.
Vi snackade leveranstid.
Jag kände inget.
INGET.
Det här var inte flört.
Det var kontorsplatoniskt.
Sen hände det.
Hon sa:
“Ha en fortsatt fin dag!”
Och jag sa:
“Detsamma! Älskar dig. Hej.”
Stopp.
Stopp stopp stopp.
Vad sa du nyss?!
Kroppen: fryser.
Hjärnan: dör.
Själen: flyr landet.
Jag vrider huvudet långsamt.
Tittar runt.
Hörde någon?!
Hörde någon det där?!
Var det bara i mitt huvud?!
Snälla säg att det var i mitt huvud.
Kollega i hörnet: hostar.
Tittar inte upp.
Eller tjuvlyssnar han?
Är han mitt öde nu?
Jag ser allt utifrån.
En man i headset.
Rodnande.
Skamsvettig.
Som nyss friat till någon
som jobbar med etiketter.
Hon sa inget.
Hon bara klickade bort mig.
Som spam.
Som ett missriktat kärleksbrev från Skatteverket.
Jag reser mig.
Funderar på att börja springa.
Bara springa.
Rakt ut.
Genom kontoret.
Upp på motorvägen.
Jag är singel.
Jag är normal.
Jag vill inte gifta mig
med en fraktansvarig i Västerås.
Jag vill bara ha pärmar.
Och nu vet hela kontoret
att jag älskar främlingar.
Utan förvarning.
Som en känslomässig bombhund.
Så.
Nu lever jag i förnekelse.
Och beställer i smyg.
Under pseudonym.
Med röstförvrängare.
