Jag skulle bara göra en smoothie.
En lugn frukost.
Lite vuxenpoäng.
Frusen banan.
Lite havremjölk.
Och så en sån där proteinpulver som luktar gym.
Jag tryckte på start.
Mixerjäveln vaknade till liv.
Som en demon.
Jag glömde locket.
Det började med ett splatt.
Sen ett flärp.
Sen total förintelse.
Banansplatter.
På väggar.
I håret.
På taket.
Hur fanken!?
Det var som att stå mitt i ett fruktdrama.
Jag försökte rädda situationen.
La handen över.
Mixern svarade med ett fontänsprut.
Rätt i mitt öga.
Jag halkade.
På min egen hälsosamhet.
Föll rakt in i skåpet.
Råkade slå på brödrosten.
Utan bröd.
Brödrosten skrek.
Mixern vrålade.
Jag skrek tillbaka.
Det var ett ljudlandskap från h*lvetet.
Stod där.
Fläckig.
Flåsande.
Med banan i örat och protein i näsan.
Grannen knackade på.
Jag öppnade.
Hon tittade på mig.
Jag sa bara: “Smoothie.”
Hon nickade.
Som om hon förstod.
Jag åt flingor.
Och lät kaoset torka in.
Jag orkar inte mer.
Det här var inte frukost.
Det var en inre resa.
Och jag är fortfarande hungrig.
