Jag har ett förhållande.
Med Hemnet.
Vi ses varje kväll.
Det är passion.
Delvis ångest.
Allt började med nyfikenhet.
Jag klickade bara lite.
Såg ett kök.
Fick pirr.
Sen var jag fast.
Hemnet viskar:
“Nyinkommet i Skåne.”
Jag svettas.
Pulsen rusar.
Nu kanske.
Jag älskar planlösningar.
Jag granskar fönsterbänkar.
Jag zoomar på kakel.
Jag jämför städnivåer.
Jag dömer deras kuddar.
Jag döper husen tyst.
“Tragisk Ek”,
“Flörtig 50-talsdröm”,
“Självmord i hallen”,
“Sunkig men med potential.”
Varje lägenhet ljuger.
“Charmig tvåa.”
Nej.
Det är ett elskåp.
Med dusch.
Mäklare ljuger bättre.
“Välbevarat originalkök.”
Det är från vikingatiden.
Kranen har åsikter.
Golvet ber om hjälp.
Jag är ändå kär.
Jag vill rädda objekt.
Flytta in.
Byta gardiner.
Be om förlåtelse.
Jag börjar prata Hemnet.
På dejt:
“Vad tycker du om eternit?”
Folk lämnar snabbt.
Jag stannar kvar.
Vänner förstår inte.
De säger:
“Du har ju lägenhet i Malmö. Varför letar du hus i Åhus?”
Jag svarar ärligt:
“Det handlar inte om boende. Det handlar om drömmen att ha vinkyl & grusgång.”
Jag har tre favoriter.
En med bastu.
En med utsikt.
En med lergrop.
Alla känns som hemma.
“Att bläddra på Hemnet är som att hångla digitalt med tanken på förändring utan att byta kalsonger.”
Jag kommer aldrig flytta.
Men Hemnet vet mitt hjärta.
Vi ses varje kväll.
Vi kramas med klick.
Vi älskar i tystnad.
