Storbritannien.
Jag ville känna kultur.
Jag ville känna historia.
Jag ville känna scones.
Jag ville prata brittiskt.
Jag ville LEVA brittiskt.
Men Storbritannien lever själv.
På annat sätt.
På eget språk.
På galenskap & marmelad.
Jag överlevde knappt.
Jag sa “hej” i dörren.
De sa “SORRY” & flydde.
Jag sa “hej” igen.
De bad om ursäkt.
Sen bad de igen.
Alla är artiga.
Alla säger förlåt.
Även när du ramlar.
Även när du dör.
Britterna säger “sorry ändå”.
Trafiken kör baklänges.
Jag dog nio gånger.
Sen levde jag baklänges.
Jag blinkade vänster.
Körde rakt in i Tesco.
Tesco är religion.
Som ICA men snofsigare.
Det luktar regn & kalkon.
Det säljs chips med vinäger.
Mjölk med sorg.
Jag beställde en frukost.
Jag fick korv & bönor.
Jag fick blodpudding & trauma.
Jag fick gryn i glas.
Jag fick inget svar.
Te dricks i kris.
Te dricks i glädje.
Te dricks vid elavbrott.
Te dricks när någon dör.
Te dricks som terapi.
Jag bad om kaffe.
De såg mig djupt.
De sa “we’re so sorry”.
Sen gav de te.
Med mjölk & död.
Vädret har personlighet.
Vinden heter Barry.
Regnet viskar “give up”.
Molnen följer efter dig.
Solen är på semester.
Alla heter Nigel.
Alla har keps.
Alla är släkt.
Med någon i Wales.
Eller en get.
Jag skulle se Big Ben.
Det var bara ett torn.
Det var inte stort.
Det var inte Ben.
Jag blev otroligt kränkt.
Alla älskar kungafamiljen.
Eller hatar den passionerat.
Eller båda samtidigt.
Det är som Idol.
Fast med kronor & skandaler.
Pund är inte pengar.
Pund är känslor.
Pund är ångest.
Pund är två chipspåsar.
Plus ett nervöst skratt.
Britter står i kö.
De älskar kö.
De älskar kö.
De köar för att köa.
De föddes i kö.
Jag drack cider.
Jag ramlade i en buske.
Jag hittade ett cricketlag.
Jag fick en titel.
Nu är jag Lord Niklas.
“Jag kom dit som turist.
Jag kom hem som scone.
Med inbyggd tekopp & krisp.
Jag drömmer på brittiska nu.
Mest om regn & muffins.”
