Kompiskollegapraktik

Det borde finnas kompiskollegapraktik.
Alltså praktik hos sin väns jobb.
För att förstå allt gnäll.
För att känna irritationen själv.
För att möta Stefan IRL.

Jag vill se chefen live.
Jag vill se hans blick.
När han säger “helt rätt energi!”
Fast han menar “byt ansikte omgående”.

Jag vill sitta bredvid Linda.
Hon som andas för högt.
Som tuggar som om arg.
Som andas i versaler.
Som luktar exakt gurka & parfym.

Jag vill se Excel-mannen.
Han med sju skärmar.
Som säger “fika?” klockan nio.
“Lunch?” klockan 9:45.
Som stirrar passivt vid kopiatorn.

Jag vill höra mötena.
De långa, meningslösa, återkommande.
Där ingen antecknar något.
Men alla nickar viktigt.
Någon säger “förtydliga det sen”.

Jag vill sitta i köket.
Höra mikrodraman om kaffefilter.
Få reda på vem som smular.
Vem som tar med doftmat.
Vem som aldrig diskar muggen.

Jag vill leva det.
Inte bara höra om det.
Jag vill sucka med dig.
Hata Linda i realtid.
Avsky chefen i 4K.

Vi borde ha rättighet.
Två dagar per år.
Praktik på kompisens jobb.
Med väst.
Med bricka.
Med rätt att hata fritt.

Så när du säger “Linda igen!”
Ska jag säga “jag vet!”
Vi har varit där.
Vi har sett skiten.
Vi har överlevt tillsammans.

Samhället behöver detta nu.
För vänskap.
För empati.
För lojalitet & korrekt hat.
Kompiskollegapraktik.
Nu genast.