Förr drack vi inte läsk.
Vi överlevde den.
Skadade de oss barn mer än traumatiskt?
Trocadero, Norrlands nationaldryck.
Smak av batterisyra & mandelmassa.
Farfar kallade den “helgvin”.
Drack den till kåldolmar & viltbråk.
Zingo, apelsin med ADHD.
Satte sig i käken.
Som en smäll.
“Zingo, inte slåss med läsken”, sa mamma.
För sent.
Jag såg ljud.
Fruktsoda, vadå frukt?
VADÅ SODA??
Smakade som om någon bara försökte.
Kolsyrat kranvatten med svettig energi.
Perfekt till bruna bananer & ångest.
Champis, de vuxnas hemliga dekadens.
“Vi dricker Champis, inte läsk.”
Sen somnade de.
I förrådet.
Smakade som om någon glömt bort smaken.
Black Orange.
Djävulens eget munvatten.
Cola möter apelsin möter ångest.
“Det ska vara coolt”, sa reklamen.
Det var trauma i burk.
Drack en hel.
Fick hallucinationer av en citron.
Kunde inte blinka på tre dagar.
Vira Blåtira, vad hände här egentligen?
Mjölkig läsk.
Med smak av blekt.
“Smakar som tejp & förvirring”, sa storebror.
Konsistens av nytvättad disktrasa.
Fick den på ett barnkalas.
Grät.
Spydde.
Blev religiös.
“Vi har bara Vira Blåtira”, sa de.
Det var ett hot.
Pommac, för barn som ville vara poeter.
Dracks långsamt.
Med stor sorg.
“Det smakar mogen besvikelse”, sa kusinen.
Han var nio.
Hade rökruta.
Portello, läsken som luktade sammet & död.
Såg ut som körsbär.
Smakade som fimp.
Mormor älskade den.
Vi misstänkte allt.
Hallonsoda, färg som kläder från Ullared.
Neonrosa raseri.
Smak av panikattack.
Tänderna skrek.
Barnen jublade.
Sen blev man klibbig.
För alltid.
Vi växte upp.
Men läsken stannade kvar.
I tarmen.
I själen.
I våra mardrömmar.
Black Orange var ett test.
Vi klarade det inte.
Vira Blåtira, snälla, glöm oss aldrig.
Men helst.
Glöm.
Inte som alla andra? Visa det.
Designs som sticker ut – bokstavligen. T-shirts, stickers & mer.
Se allt på shoppen