Pendeln

Man sitter där.
På pendeln.
Trött.
Mosig.
Livet på halvfart.
Tänker: ”Jag ska bara vila ögonen.”
”Fem minuter. Max.”

Det är fyra stopp kvar.
Man har full koll.
Tydlig plan.
Två minuter slummer.
Inga problem.
Bara lite mysig blund.

KLIPP TILL:
Man vaknar i en annan dimension.
Tåget står still.
Alla är borta.
En duva stirrar in genom rutan.

Man reser sig.
Förvirrad.
Svettig.
Tittar ut.
Ser en skylt.
Ändhållplats.
Vad fan hände?!

Man har åkt förbi allt.
Inte fyra stopp.
Inte ens åtta.
Man har åkt förbi sin framtid.
Och kanske sin pension.

Man kliver av.
Skamfull.
Håret ser ut som en gås.
Man har dreglat lite.
Såklart.
Och ryggsäcken sitter på magen.

Nu ska man hemåt.
Om man ens vet var hem är.
Man letar skyltar, signaler, mening.
Får ögonkontakt med en spårhund.

Folk glor.
Man försöker se cool ut.
Som om det var planerat.
”Japp, jag brukar åka hit ibland.”
”Älskar att vakna i fel kommun.”

Man tar tåget tillbaka.
Sätter sig rak i ryggen.
Sover INTE.
Stirrar på allt.
Varje station, varje kråka, varje gruskorn.

Men inombords vet man sanningen.
Det kommer hända igen.
Nästa vecka.
Nästa pendel.
För fem minuter är en lögn.