Du vet den där känslan.
Du ska bara storhandla.
Du tar en kundvagn.
Du blir en vuxen person.
Du är trygg & stark.

Du glider fram bland hyllorna.
Du plockar som en gud.
Du är ett ICA-flöde.
Du är effektivitet i jeans.
Du är ost & kontroll.

Du lämnar vagnen lite.
Lite där.
Lite här.
Lite casual på kortsidan.
Du hämtar quinoa & självförtroende.

Du lastar varor i vagnen.
Du känner att du lever.
Du är ett koncept nu.
“Min vagn, mitt liv.”
Tills det sker.

En röst ropar: “Hallå!”
Du ignorerar, såklart.
Du är upptagen med mozzarella.
Du är introvert med integritet.

Men rösten fortsätter.
Hårdare.
Närmare.
Hetsigare.
“Hallå! Hallå! HALLÅ!!”

Du tänker:
“Detta är en galning.”
Du tänker:
“Jag är i fara.”

Du ökar takten.
Du börjar småspringa.
Du springer med mat.
Du flyr med purjolök.

Kvinnan jagar dig.
Med energi & syfte.
Du når kassorna flåsande.
Skriker till personalen:
“Jag blir förföljd!! Hjälp!”

Hon hinner ifatt dig.
Hon pekar på vagnen.
Hon säger:
“Det där är min.”

Ditt liv kraschar långsamt.
Du tittar ner.
Ni har samma varor.
Typ: ost, tacos & ångest.

Du ber om ursäkt.
200 gånger på 8 sekunder.
Hon skrattar vänligt.
Du dör inombords.
Alla tittar.
Alla dömer.
Alla lever genom dig.

Du försöker förklara situationen.
Du säger:
“Jag är inte vagnperson.”
“Jag är mer korg.”
Ingen lyssnar längre.

Du önskar du var rödbeta.
Något anonymt & jordnära.
Du funderar på exil.

Så: håll koll på vagnen.
Dubbelkolla.
Trippelkolla.
GPS-märk om du måste.
För annars kan du råka storhandla fel liv och bli efterlyst i kyldisken.
Med någon annans tacoskal i händerna.
Samt hela Sverige som vittne.

Tack för att ni bryr er.
Jag finns bakom en kundkorg.
Samt ett halvt psykbryt.