Våt.
Varm.
Svajig historia.
Välkommen till vattensängens tidevarv.
Folk låg alltså.
På en pool.
I sovrummet.
Med lakan & drömmar.
Det var helt normalt.
Alla ville ha.
En stilla tsunami.
Som madrass.
Som trygghet.
Som relationsmördare.
Min arbetskamrat Sven.
Hade en sån.
“Det är som att flyta!”
sa han.
Som om det var bra.
Men verkligheten.
Var en annan.
Man låg still.
Partnern vände sig.
Man kastades ut.
Det fanns två sorters sängar.
Dyra sängar med fack.
Billiga sängar med panik.
De billiga där var man sjösjuk.
Sängen: ett hav.
Man: ett ankare.
Sexlivet: drunknade.
Till ljudet av gluck-gluck.
Tills ryggen gick av.
Så läckorna.
Vattnet flydde.
Som små myter.
Ut i parketten.
In i grannens vardagsrum.
Grannen: i Spanien.
Vattnet: i taket.
Parketten: som båtbotten.
Försäkringen: “HAHAHA nej.”
Slutet: ett vått skrik.
Jag minns doften.
Plast & hopplöshet.
Samt den lilla värmaren.
Som aldrig fungerade.
Men alltid luktade bränt.
Ändå.
Var vi nöjda.
Vi låg där.
Som sjömän.
På stormigt kärleksliv.
Tänk ändå.
Att man som barn.
Fick stränga regler.
“Inte hoppa i sängen!”
Som om det var poolen.
Min kusin hoppade.
Han försvann.
Sögs ner.
Kom upp igen.
Som en snorklare.
Vattensängen dog.
Liksom förtroendet.
För träramar & romantik.
Med flytväst.
Men vi minns.
Alla vi.
Som vaknade blöta.
Inte av passion.
Utan på grund av läcka.
Minns du din?
Eller grannens?
Eller traumat?
