Jag skulle banta.
Börja om.
Bli ny.
Fräsch.
Frälsningsarmé i salladsform.
Inga kalorier.
Inget socker.
Inget bröd.
Inget liv.
Bara grönsaker & gråt.
Jag köpte morötter.
Som straff.
För att leva.
Som ett svin.
I femton år.
Jag skar dem.
I pinsamma stavar.
Som små orangea hån.
De tittade på mig.
Med passivt aggressiv ton.
Tuggade långsamt.
Som ett rådjur.
I skam.
Utan sås.
Utan framtid.
Sen hände katastrofen.
Youtube.
Ett klick.
Ett videoklipp.
Ett fettigt helvete.
”Så gör du smörbarnäs!”
Jag dog.
Dog igen.
Dog tredje gången.
Utan doppsås.
Kocken hällde smör.
På smör.
På grädde.
På fläsk.
På ännu mer smör.
Han log.
Han visste.
Vad han gjorde.
Samtidigt som jag tuggade.
På selleri med självhat.
Sen kom nästa video.
Mac & cheese.
Till en hel by.
Serverat i skottkärra.
Med bacon på.
Jag satt kvar.
Som förstenad.
Öppen mun.
Stängd själ.
Tuggade på luft.
”Ribeye med friterad ribeye!”
”Deep fried bechamel tower!”
”Maple glazed mashed potato pie!”
”Kalorier? FÖRDELAS JÄMT I HIMLEN!”
Jag stirrade.
I fyra timmar.
Käkade tre gurkskivor.
En paprikakant.
Som smakade depression.
Sen kom suget.
Drömmarna.
Visionerna.
Jag blundade.
Åt en cheeseburgare.
Med ögonen.
Med själen.
Med hela min inbillning.
Samt en slev ångest.
”Vill du ha dressing?”
FRÅGAR DE PÅ RIKTIGT?!
Nej tack.
Ge mig bara.
Ett glas smärta.
Jag vaknar.
Mitt i natten.
Tuggar på kudden.
Smakar inte ost.
Bara sorg.
Är det såhär?
Det känns?
Att vara stark?
Att vara nyttig?
Att vara tragisk?
Jag vet.
Det är rätt.
Att äta sallad.
Att tänka hälsa.
Att välja livet.
Men just nu.
Vill jag bara.
Doppa hela hjärnan.
I en stekpanna.
Full med ost.
Så jag fortsätter.
Att lida.
Att drömma.
Att kolla videos.
I fettets ära.
Vet du vad?
Om du känner igen dig.
Om du också tuggar luft & ser på fett:
Du är inte ensam.
Vi är ett folk.
Vi är salladskrigare.
Vi är hungerrebeller.
Vi är fettets flyktingar.
