Vi måste prata om kökslådan.
Inte besticklådan.
Den andra.
Den ökända.
Den onämnbara.

Den där man bara lägger saker.
Den där man öppnar snabbt & stänger snabbare.
Den som innehåller både historia, teknik & skräck.

I min kökslåda finns följande:
– Tre nycklar till okända lås.
– Fem IKEA-insexnycklar. FEM.
– En fjärrkontroll till något jag inte äger längre.
– Batterier, alla döda. Ej uppståndna.
– Ett USB-minne med eventuellt statshemligheter.
– En trasig ballongpump.
– En glödlampa som inte passar någon armatur. Vad jag vet.
– Fyra tändare, självklart ingen med gas.
– Ett kvitto från 2014.
– En burk vitlökssalt som läckt.
– Ett suddgummi format som en zebra.
– En IKEA-penna, möjligen stulen, möjligen helig.
– Ett gammalt passerkort från ett jobb jag hatade.
– Två halvätna klubbor, inplastade, men ändå.

Jag vet inte varför jag har det.
På riktigt jag vet inte.
Men jag kan inte slänga det.

För dagen jag slänger något därifrån.
Då behöver jag det.
Den dagen jag kastar den trasiga gummisnoddssamlingen?
BOOM.
Då kräver Skatteverket den.
Med intyg.
Samt zebra-sudd.

Min kökslåda är ett museum.
En tidskapsel.
Ett trauma.
Ett arkiv.
En trygghet.
Och absolut ingen annan får röra den.
Det är personligt kaos.
Organiserat i själen.
Kliv inte in där.
Du kanske aldrig kommer ut.