“Jag är singel. Alltså får jag sitta dåligt, betala mer & dö ensam i regn.”
Allt börjar oskyldigt.
Du tackar ja.
Till livet.
Till friheten.
Till matlåda för en.
Sen händer det.
Du bokar hotellrum.
De frågar: “För två?”
Du säger: “Nej.”
De svarar: “Oj då.”
Du beställer pizza.
En.
För dig själv.
Budet frågar:
“Skulle det inte bli fler?”
Du bokar charter.
Får betala straffavgift.
För att du andas ensam.
För att du snarkar solo.
För att du valde frihet.
Ska du på bröllop?
Då får du stå.
Långt bort.
Bredvid någons barnvagn.
Som skriker på latin.
De frågar aldrig:
“Vill du vara singel?”
De frågar bara: “Varför har du misslyckats så grundligt med kärlek?”
Du får frågor.
IKEA-frågor.
Som:
“Med vem bygger du hyllan?”
“Hur klarar du midsommar?”
“Har du testat terapi?”
Du svarar vackert.
Som en buddhist med pizzakartong.
Du säger: “Jag har mig själv & ibland glass i sängen.”
Men systemet skriker:
“Två är bättre!”
“Två får rabatt!”
“Två får erbjudanden!”
“En får skugga & bänk.”
Jag köpte ny soffa.
De frågade: “Vilken hon då?”
Jag sa: “Ingen.”
De tystnade.
Som om jag mördat någon.
Singel betyder något fult.
Något som inte lyckats.
Något med filt & tystnad.
Något som inte kramas.
Men vet du?
Det stämmer.
Jag är fri.
Jag är dyr.
Jag är hela sängen.
Jag är ingen andras plikt.
Jag är varm med filt.
“Bättre vara ensam än dela dusch med Tina från Karlskoga som älskar diskussioner om halloumi.”
Så ja.
Jag är singel.
Stolt.
Hungrig.
För två.
