Jag brukade älska att slå in paket.
Ritualen.
Skärpan.
Ljudet av sax.
Det perfekta veckets exakta geometri.
Pappret: som sammet fast med ryggrad.
Det höll. Det glänste. Det betedde sig.
Sen hände nåt.
Nutidens presentpapper är blöta servetter.
Glansigt som diskbänk, tunt som ångest.
Man nuddar, det spricker.
Man andas, det fransas.
Man rör tejpen, det flyr.
Det går inte vika något längre.
Man försöker skapa ett hörn.
Men pappret bara hånskrattar.
Det viker sig inte, det viker av.
Som att vika med ett salladsblad.
Och när man tappert tejpar:
Ritsch!
Ljudet av förlorad värdighet.
Papperet går sönder.
Självkänslan med.
Så nu köper jag boxar.
Dyra boxar.
Hundrakronors kartonger med själ.
De har lock.
De har pondus.
De har ingen självdistans.
Men ändå bättre än dagens papper.
Försök inte slå in med silke.
Eller smörpapper.
Eller vad det nu är.
Snyggt papper = sämst hållbarhet.
Bra papper = fult som synden.
Allt är en sorglig balans.
Ett val mellan skönhet och funktion.
Jag är nära att slå in i folie.
Eller kakel.
Eller bara tejpa fast en Swishlapp.
Det är snart enklare.
Mer hållbart.
Och mindre traumatisk.
Men än så länge försöker jag.
Med papper som gråter av beröring.
För jag är ändå optimist.
Med sax.
Med tejp.
Och en skrynklig dröm.
