Vaknade 06.17 av ljudet.
Inte fåglar. Inte vinden.
Nej.
En gräsklippare från h**vetet.
Lät som ett stridsflyg med pollenallergi.
Utanför mitt fönster.
När jag skulle sova till sju.
Sju!
Jag kastade mig upp.
Hjärtat rusade.
Pulsen grät.
Hela sängen vibrerade av gräsljud.
Det var inte en klippare.
Det var ett monster på hjul.
Ett gräsmattans Terminator.
Föraren då?
En man utan samvete.
Med kall blick och hörselkåpor.
Körde som om gräs var fienden.
Sicksackade mellan rabatter och drömmar.
Säkert en sadist med gröna fingrar.
Han hatar när folk sover.
Han vill att vi ska lida.
Jag såg honom le.
Eller så var det avgaserna.
Men han njöt.
Det såg man.
Han körde förbi tre gånger.
Samma fläck.
Samma tempo.
Jag tror han gjorde det med flit.
Han såg min blick.
Jag såg hans.
Vi förstod varandra.
Vi var fiender nu.
Och det var bara fredag.
Gräset var knappt ens långt.
Han gjorde det för sporten.
För ljudet. För makten.
Så nu sitter jag här.
Kaffe i hand.
Livet i spillror.
Allt tack vare Gräsklipparmannen.
Trädgårdens diktator.
Sömndödare.
Förtidspensionerad trumhinnemördare.
Men visst.
Gräsmattan blev fin.
Om man nu värderar det.
Över sömn.
Och mänsklig värdighet.
