Inget att göra. Ingen att träffa. Inget att känna.
Så jag gör det enda rimliga:
Jag går till Hemköp.
Veckans höjdpunkt.
Veckoköplistan skakar i fickan som ett gammalt horoskop.
Jag kliver in. Tar en korg. Väljer den bra korgen. Den som inte gnisslar som ett mentalt sammanbrott.
Sen direkt till “fina klippen”.
Där står de. Mina människor.
Reaplockarna. De som lever på rabatt, luft och hopp.
Jag känner mig hemma.
Jag gräver.
Får tag på ett paket något. Möjligen kex. Möjligen träbitar.
Ingen vet. De kostar 7 kr. Jag tar tre.
Bredvid står flaskor med något som ser ut som till färgen dyr champagne.
Det är det inte.
Det är socker med bubblor. “Champis”. 5 kr flaskan.
Jag tar två.
Känner mig festlig. Dekadent. Livsfarlig.
Sen går jag inåt.
Djupare in i affären.
Mot frukten.
Grönsaksavdelningen.
Jag låtsas vara hjälplös. Tittar på zucchinin som om det är en bomb.
Sneglar på folk.
Väntar på att någon ska komma fram.
Kanske en kvinna. En blick. Ett skratt.
“Behöver du hjälp med sellerin?”
Men nej.
Alla går förbi.
Tydligen skriker min aura ensam man i pyjamasbyxor.
Jag går vidare.
Mot brödet.
Där händer det.
Jag blir någon annan.
En kulturell man. En med bakgrund. Och framtid.
Jag plockar det finaste grekiska surdegsbrödet från Södervingebagaren.
Säger tyst för mig själv: “mmm, lantvete.”
Ingen hör. Men det är känslan som räknas.
Sen vidare till köttet. Fisken.
Jag kastar ner något som ser proteininriktat ut.
Ingen aning om vad det är. Men det är vakuumförpackat. Det räcker.
Och sen.
Delikatessen.
Här är jag kungen.
Här spelar jag ingen roll.
Jag är jag.
Jag plockar ost. Fin ost.
Och skinka.
Lufttorkad. Handmassagerad. Antagligen deras mest svindyra.
Men detta är grunden.
Grunden till hela mitt liv.
Grunden till alla mina kylskåpsstunder.
Bit ost. Bit skinka.
Andas. Upprepa.
Sen går jag i ett töcken.
Konserver. Tacos. Mjölk.
Läsk. Vatten. Fryst. Godis.
Tar något av allt. Det känns rimligt.
Och så… kassan.
Dagens första riktiga ögonkontakt.
En människa. En blick. En nick.
Jag ger dem varorna. De drar dem.
Jag betalar.
Vi låtsas båda att detta är normalt.
Men jag vet.
Detta är dagens höjdpunkt.
Interaktion med en levande människa.
Total: 737 kronor.
Livskvalitet: ovärderlig.
Sen går jag hem.
Med två kassar och en dröm.
Jag är marknadsförare. Jag jobbar hemifrån.
Jag gimpar. Jag hemköpar.
Jag försöker rädda torsdagen.
Med Champis och ost.
Och jag frågar mig:
Är detta vuxenlivet?
Eller är det bara… en väldigt lång reklamfilm för antidepressiva?
