Nu börjar den. Säsongen då män kliver ut till grillen med en självsäkerhet som om de just blivit utnämnda till överläkare i köttkirurgi. Det är inte längre en Weber – det är en operationssal. Och där står han, i tofflor, shorts från 2007 och en t-shirt med ketchupfläckar från förra sommaren, redo att utföra mirakel på flintastek.
Han skruvar på gasolen som om han desarmerar en bomb. “Ingen rör något nu”, muttrar han med bister min medan han petar på en kycklingbit som om den vore ett spädbarn. En tystnad sprider sig – barnen håller andan, grannarna stannar upp. Det är som om Zlatan dök upp och sa “ge mig en grilltång”.
Samtidigt står kvinnan inne och har lagat ALLT annat. Sallad, potatis, dessert, dukat, bjudit in gästerna, lugnat ner en svärmor med passivt aggressiv ton – men han får applåderna. “Vilken jävla entrecôte, Kenneth! Magi!”
Magi? Han vände köttet två gånger och dränkte det i marinad från Ica Basic. Han vet inte ens vad innertemperatur är – han bara petar och säger “det känns klart”.
Men där står han ändå. Med en grilltång i ena handen och ett ego större än grillröken, medan någon hojtar: “Fan, du borde starta foodtruck!”
Och det borde han verkligen inte.
