Jag älskar pizza.
Jag älskar pizza mer än vissa släktingar.
Pizza är min religion, min terapi, min trygghet.
Men Sverige, vi måste prata.
Varför måste jag köpa en HEL pizza?
Varför känns det som ett gympass varje gång?
Varför ska jag behöva planera pizza som om det vore julbord?
Jag vill inte behöva ta ledigt för att äta ost.
Jag vill bara ha en slice.
En trekant av lycka.
En bit av himlen.
En ostig puss på vardagen.
Men nej.
I Sverige finns bara två pizzastorlekar:
Monumental och Miniatyr-Monumental.
En “barnpizza” är bara en vuxenpizza med existentiell kris.
Jag vill inte ha en matlåda för tre dagar.
Jag vill inte behöva torka svett från pannan efter pizzan.
Jag vill kunna gå in, peka på en bit, och gå ut.
Utan att behöva ringa min terapeut.
Och till alla svenska pizzerior:
Ni kan fortfarande rädda oss.
Ni kan bli hjältarna vi förtjänar.
Gör som i New York, ge oss slices.
Ni behöver inte uppfinna något nytt.
Det är bara en pizza i förnuftigt format.
Tänk så enkelt:
Jag går in.
Ni säger “Hej, vad vill du ha?”
Jag säger “En slice med ost, och pepperoni tack.”
Ni ger mig en slice.
Jag ger er pengar.
Jag gråter en glädjetår.
Vi kramas (mentalt).
Och för er som är oroliga:
Jo, vi kommer köpa fler slices.
Mycket fler.
Vi kommer bli slicejunkies.
Vi kommer stå där med tomatsås i mungipan och skrika “EN TILL!”.
Så snälla, svenska pizzabagare.
Släpp in oss slice-folk i värmen.
Vi finns där ute.
Vi är trötta, hungriga och vi orkar inte fler familjepizzor.
Ge oss vår trekant.
Ge oss friheten.
Ge oss ost i rimlig mängd.
SLICE FOR SVERIGE, NU KÖR VI!