Konsert.
Regn.
Kaos.
Inga taxibilar alls.
Absolut ingen.
Vi letade.
Vi bad.
Vi svor.
Vi zoomade ut.
In i rymden.
Uber sa två timmar.
Bolt sa “nej tack”.
Taxi Stockholm skickade röksignal.
Inga hjul i sikte.
Bara blöta själar.
Vi var hungriga.
Vi var kalla.
Vi var nära gråt.
Samt slagsmål.
Med varann.
En i gänget viskade:
“Vi beställer pizza.”
Vi skrattade.
Vi skrek.
Vi älskade idén.
Men inte för att äta.
För att åka.
Med pizzabudet.
HEM.
Till våra sängar.
Beställningen löd:
“En Vesuvio.
Med extra ost.
Plus två passagerare.
Till Vasastan.”
Han kom.
Med keps & hopp.
I en skruttig Toyota.
Vi log.
Han suckade.
Han sa:
“Ni vet att det här egentligen inte är tillåtet.”
Vi svarade:
“Vi vet. Men sånt är livet.”
Vi satte oss.
På varsin pizzasallad.
Med väskor i knät.
Samt värdighet i baksätet.
Som bortblåst.
Regnet öste.
Himlen grät.
Men vi skrattade.
Vi var hemma.
På 35 minuter.
Taxin hade tagit två timmar att vänta på.
Pizzan tog 15 minuter.
Vi var torra.
Mätta.
Plus helt geniala.
MORALEN?
När världen sviker.
När appar hänger sig.
När gudarna loggar ut.
Så minns detta:
Det finns alltid en pizza.
Ibland även ett fordon.
På köpet.
Vi ses på nästa leverans.
Kanske åker du med.
Kanske är du pizzan.
Vem vet.
Livet är sånt.
