Du håller upp dörren.
Det börjar snällt.
En god gärning.
En mänsklig gest.
Sen ser du.
Personen är långt bort.
Långt, långt borta.
Inte lite.
Utan kilometer.
Ni får ögonkontakt.
För tidigt.
För intimt.
Ni är nu minst släkt.
De börjar lätt småspringa.
Inte springa.
Bara den där skuldtravande lunken.
Som säger: “Jag hatar det här.”
Du står kvar.
Och väntar.
Och väntar.
Och väntar.
Och väntar lite till.
Handen på dörren.
Armen börjar krampa.
Solen går ner.
Livet passerar i slowmotion.
Du ler.
Ett stelt, spänt dörrleende.
Som om du vaktar en port till himlen.
Tankar:
Varför gör jag det här?
Varför räddade jag inte bara mig själv?
Är det här självskadebeteende?
De kommer närmare.
Tiden står still.
Din själ har hunnit födas, leva och dö.
Tre gånger. Minst.
Du försöker se avslappnad ut.
Men du är ett spänt nervknippe
i servicekostym.
De närmar sig dörren.
Du nickar.
De säger: “Tack.”
Du svarar: “Tack själv.”
Tack själv?!
Du dör lite Inombords.
Sen går du in.
Svettig. Tom.
Men ändå stolt.
Du förlorade 90 sekunder.
Du höll dörren.
Du höll ut.
Du är nu en hjälte.
Med nervskador i axeln.
