Det föds för få barn.
Myndigheterna har talat.
Men vi andra visste redan.
Vi har ju försökt.
IKEA-säng.
Tända ljus.
Bubbel.
Timotej i håret.
Inget händer.
Bara diskussion om disken.
Samt vems tur det var.
Vår plikt: Producera små människor.
Men hur?!
När stämningen är:
“Du andas som en gris.”
“Du STÄNGER aldrig skåp!”
“Din mamma kan flytta in.”
“Jag sa ALDRIG så!”
“Jo du gjorde!”
“Då flyttar jag.”
“Okej. Hej då.”
“Nej, förlåt. Ligg med mig.”
Myndigheterna: Vi vill ha barn.
Folket: Vi vill ha sömn.
Ren soffa.
Tystnad.
Fred på jorden.
Kanske en croissant.
Inte krig i en barnvagn.
Inte bajs på hallmattan.
Inte skrik klockan tre.
Tre på natten alltså.
Inte tre på eftermiddagen.
Då är man ju vaken.
Men tänk ändå.
Vi vill ju egentligen.
Barn luktar ju varmt.
Som bröd & sommar.
De säger saker som:
“Jag älskar din mage.”
“Varför är månen ledsen?”
“Pappa. Du luktar ketchup.”
Allt blir magiskt igen.
Man får bygga koja.
Säga nej till broccolin.
Skylla allt på föräldramötet.
Så vad gör vi nu?
Myndigheterna vill.
Vi kanske vill.
Men våra kroppar bara:
“Jag är trött. Sluta nu.”
“Jag vill se Netflix.”
“Kan vi bara gosa?”
“Gosa betyder sova.”
“Nej. Gosa betyder gosa.”
“Okej men max fem minuter.”
“Alltså bokstavligen fem.”
“Nej. Bokstavligen fyra.”
“Fine. Två & en halv.”
“Så ringer din mamma.”
“Mitt i akten.”
Kanske är vi för stressade.
För tvättade.
För kliniska.
För rädda.
För nyktra.
För trötta.
För IRL.
Lösningen?
Mer bubbel.
Fler filtar.
Fler skratt.
Fler knasiga försök.
Mer humor i samlaget.
Mindre press.
Färre PowerPoints.
Fler orgasmer.
Eller åtminstone försök.
För framtiden, hörni.
Låt oss ligga.
För landet.
För kärleken.
För att det är kul.
För att någon måste & för att.
Tänk om vi lyckas & det blir en liten.
Som säger:
“Pappa. Du är bäst.”
Då var det värt.
Allt.
Till & med svärmor.
