Visa mig du du äter din kräfta.
Jag visar din kunskapsnivå.
Detta är vetenskap.
Detta är psykologi.
Detta är Sverige i augusti.
Jag var på kräftskiva.
Såg en man där.
Kände inte honom direkt.
Men jag såg för mycket.
Han skalade med våld.
Ingen teknik.
Inga regler.
Han gnagde.
Han bet.
Han grävde som en räv.
En räv med trauma.
Som fått sparken från Skansen.
Han åt med hela ansiktet.
Tänderna var verktyg.
Ögonen glödde av kräftilska.
Händerna blöta av skam.
Kräfthuvuden flög.
Jag duckade.
Han samlade skalen.
Radade upp dem.
Tolvtal av död.
Som om han troféade.
Som en glad liten giljotinist.
Jag ville hjälpa honom.
Ställa mig bakom.
Lägga handen på axeln.
Viska: “Det finns en annan väg.”
Men jag vågade inte.
Han var för långt gången.
En kräftdemon i linnekostym.
Doftade spad & förnekelse.
Stolt över sin klofest.
Lycklig.
Förlorad.
Flisig.
Jag gick hem i chock.
Satte mig i tystnad.
Kollade mig i spegeln.
“Är jag bättre?” frågade jag.
“Ja”, svarade spegeln.
Så jag skrev en kanon.
En lista för mänsklighet.
En manual för kräftcivilisation.
En bön till köksguden.
Här kommer den:
Nummer ett:
Sug upp kräftspadet.
Med vördnad & viss sensualism.
Tänk sommelier möter sugpropp.
Nummer två:
Använd kniv.
Alltid.
Ingen bits i civilisationen.
Du är inte en utter.
Nummer tre:
Lyft skölden.
Hitta kräftsmöret.
Ät det som poesi.
Gråt eventuellt en skvätt.
Nummer fyra:
Mellankropp = magisk zon.
Nafsa.
Gojsa.
Gona.
Var öm men målmedveten.
Nummer fem:
Skala stjärten.
AVSLAG BAJSSTRÄNGEN.
Ät som en prins.
Inte som ett rovdjur.
Nummer sex:
Troféer?
Nej tack.
Detta är kräftskiva.
Inte medeltida fältslag.
Sluta rada upp döda.
Nummer sju:
Ta nästa kräfta.
Upprepa med mänsklig värdighet.
Eller låt bli.
Viktigast av allt:
Inget jävla tillbehör.
Ingen majo.
Ingen röra.
Detta är kräfta.
Inte tacos.
Respektera kräftans ensamsmak.
Så nu vet du.
Visa mig din klohantering.
Då visar jag din själ.
Samt eventuellt anmäler dig.
Om du tuggar högt.