Idag är det klubbdag.
På Hemköp.
Såklart.
Men jag ligger här.
Platt.
Helt horisontell.
Som ett dåligt batteri.

Uppkopplad.
Bevakad.
Sköterskor kommer förbi.
De ser snälla ut.
Men deras skor gnisslar.
Det är ljudet av makt.

Sjukhusdoften är närvarande.
Alltid lite handsprit & förtvivlan.
Lite curry från igår.
Lite döden i kulvert.
Lite “det löser sig”.

Men sen: tanken.
Klubbdag = klubbor.
Hjärnan gjorde kortslut.
“Är det godisklubbor?”
Jag blev åtta år igen.

Jordgubb.
Lime.
Lakrits.
Melon med lite sorgkant.
Smaken av barndom & socker.
Det är kroppens minnesfunktion.
Det är Pavlov med diabetes.

Och kanelbullar.
För.
Tre.
Kronor.
Jag upprepar: tre kronor.
Det är ingen bulle.
Det är en krigsförklaring.

Tre kronor är ingenting.
Inte ens en dricks.
Inte ens en komplimang.
Men en bulle?
Det är skampris.

Man vill köpa landslaget i hockeylaget.
Ge dem alla varsin bulle.
“Bra kämpat grabbar!”
“Ni förlorade, men billigt!”
“Ta två, vi har råd.”

Men tillbaka till klubborna.
De där lagom stora.
Som tar 18 minuter.
Att tugga sönder viljestyrka.
Att förstöra tandställningar.

Jag vill ha en.
Nej, fem.
Nej, hela lådan.
“Jag är sjuk,” säger jag.
“Det är för rehabilitering.”

Sköterskan skrattar inte.
Hon är immun nu.
Mot charmerande galenskap.
Mot godissugna vuxna.
Mot min poetiska nöd.

Men jag vet sanningen.
Klubbdag är heligt.
Som julafton fast mer socker.
Som en högtid med plast.
Och jag missar den.

Så jag ligger här.
I vit bomullsskjorta.
Med EKG & drömmar.
Om billig fika & klubbhjärta.
Och en klubba i varje hand.