Jag har en app.
Till exakt allt & lite till.
Lite som stör & allt jag glömt.
Min kropp är människa.
Min själ är lagrad.
I 768 appar.
Plus tre till i natt.
Jag mäter väggar.
Med app.
Jag mäter luft.
Med app.
Jag mäter min förvirring.
Med två appar.
Jag följer flygplan.
Ingen anledning.
Men viktigt ändå.
”Planet är från Frankfurt.”
”Okej.”
”Bra att veta.”
”För känslan.”
Jag spår fartyg.
Folk har hobbys.
Jag har AIS-data.
Jag har el-app.
Som mäter ångestnivå.
I kilowatt.
Per timme & hjärta.
Jag har app för hästar.
Jag förlorar varje gång.
Men appen levererar smärta.
Jag har språkapp.
Jag kan säga “kasta mig” på sju språk & “var är min laddare”.
Jag har Facebook-app.
Som hatar mig.
Men jag går ändå in.
Som en ex-flickvän.
Med dålig impulskontroll.
Jag har filmredigeringsapp.
Jag använder den aldrig.
Men känslan: “jag KAN redigera film.”
Är ändå värd något.
Jag har minst 750 appar.
Minnet är fullt.
Självbilden också.
Men jag fortsätter.
Jag laddar ned mer.
Jag rensar aldrig.
Jag sorterar inte.
Jag lever i kaos.
Med app-ikonernas tyranni.
Jag är inte längre människa.
Jag är ett gränssnitt.
En startup med känslor.
En snubbe med elövervakning & ett tryck över bröstet.
“Varför ringer du inte?”
För att jag inte kan hitta telefonappen.
Bland mina 89 fartygsverktyg.
