Onsdag, veckans mest glorifierade mellanlandning i livets eviga transportsträcka. Två dagar till helg.
Ah, onsdag. Dagen som liksom bara… händer. Ingen har riktigt bett om den, men den dyker ändå upp där som ett nytvättat plagg man inte ens visste man ägde. Det är mitt i veckan, “lillördag” som vissa kallar det, i ett försök att låtsas som att det är rimligt att fira att man är halvvägs till något man ändå inte orkar med längre. Förr i tiden, när benen bar och leendet var konstant, var onsdagen en kväll för utgång. Javisst, då stod man där, nyduschad och redo, med hela sitt värde i en välstylad frisyr och en doft av billig parfym och ännu billigare förhoppningar.
Men idag? Haha. Nej nej. Idag är det du, din mjukisdress, dyr parfym på huden, ett Excel-ark och ett kylskåp som skriker “välkommen tillbaka, du gamle vän!” Inget glitter, inget glam, ingen dj. Bara ostbitar som nog sett bättre dagar och en skinkskiva som ger dig mer kärlek än Tinder någonsin gjort. Man tuggar i sig sin lilla ostsnitt som om det vore en tapasbricka i Barcelona, medan man stirrar på tv:n och tänker: “Jaha, var det såhär det blev nu då?”
Förvisso, man drömmer ju. Man fantiserar om att plötsligt bara snubbla över fröken rätt där ute – på krogen, i kön till baren, eller kanske i kön till toan (där de flesta livslånga beslut verkligen fattas). Men låt oss vara ärliga. Chansen att hitta henne en fredag eller lördag är ungefär lika stor som att hitta en gurka i en påse ostbågar. Det är möjligt, men varför skulle den vara där?
Men här står man. Onsdag. En gång veckans gyllene oas, nu mer som ett väntrum hos tandläkaren med doft av fluor. Man räknar dagarna till helgen som en sjöman räknar flaskpost. “Två dagar kvar… två dagar till hoppet återuppstår. Till man ska ut igen. Till man ska leva! Till man ska ta sig en magisk drink och tro att man är charmig!”
Men tills dess kylskåpet. Osten. Skinkan. Den där mikroskopiska känslan av tillfredsställelse när man inser att man i alla fall slipper baksmällan imorgon. Alltid något!
Grattis, det är onsdag. Bara två dagar kvar tills du får chansen att bli besviken i sällskap istället för ensam. Eller är det bara jag?
