Torsdag – Dagen Gud glömde (och ersatte med ett öppet sår av meningslöshet) —från en man som luktar dyrt men lever billigt…
Torsdag.
Torsdag, detta cementgrå limbo mellan “livet är över” (måndag–onsdag) och “nu får man i alla fall dricka vin i mjukisbyxor utan skuld” (fredag–söndag). Torsdag är veckans bakfylle utan fest, en existentiell fuktig handduk slängd rakt i ansiktet.
Här sitter jag. En man. Singel.
Inte “singel och redo att mingla” – nej nej. Singel som i att min mest intima konversation den här veckan var med min espressomaskin (“Du är den enda som förstår mig, DeLonghi”).
Jag jobbar hemifrån. På heltid. Och eftersom jag fortfarande har kvar en gnutta självrespekt (och eventuellt ett kontrollbehov) har jag på mig min finaste skjorta. Ljusblå. Stärkkrage. Ser ut som att jag ska på bolagsstämma, eller precis kommit hem från en.
Men under skrivbordet?
Pyjamasbyxor. Randiga. Lite för tunna. Ett par hål på insidan av låret som jag väljer att ignorera för att “ingen ser det ändå.”
Och vet du vad? Jag har sprutat på mig min dyraste parfym, Creed Aventus. Den där flaskan jag köpte i ett svagt ögonblick på Arlanda efter att ha blivit övertalad av en överentusiastisk försäljare som påstod att “den här doften säger framgång.” Hon skulle bara se mig idag.
Den säger absolut ingenting längre. Men jag luktar fantastiskt. På mig själv. Det är mitt lilla nöje nu.
Sitter och sniffar på min handled medan jag läser femton versioner av en PowerPoint som ingen kommer bry sig om. Så som vanligt.
Jag jobbar med marknadsföring. Ett kreativt yrke. Det är vad det står på papper.
Men i verkligheten är det mest:
– “Kan du bara flytta loggan en millimeter åt höger?”
– “Vad tror du om att använda Arial i stället?”
– “Känns det här som oss?”
NEJ, INGENTING KÄNNS SOM NÅGON JUST NU, LOTTA.
Min själ skriker efter färg, form, känsla.
Men allt jag får är ett grått väder, ett grått mejl, en grå kommentar i Google Docs från någon som heter “Sten, 58, gillar policydokument.” Jag försöker drömma mig bort till en strand någonstans, men min fantasi är utbränd och kan bara återskapa Ica:s snabbköp och en nedsutten strandstol från 90-talet.
Lunchen?
En gammal matlåda med någonting som en gång var pasta, nu mer ett fossil. Jag äter den stående, över diskhon, som ett trött rovdjur. Diskade inte. Vem skulle jag imponera på? Parfymen?
Nu är det strax eftermiddag. Den där magiska tiden då det är för sent att börja med något nytt, men för tidigt för att stänga av datorn utan skuld. Så jag gör det alla vuxna män i kris gör: jag går till kylskåpet. Öppnar det sakta. Stirrar in i ljuset. Som om det är portalen till ett bättre liv.
Jag tar en bit skinka. En bit ost. Äter dem långsamt, rituellt. Som om jag vore en präst i den heliga torsdagsmässan av sorg och saltbalans.
Och så frågar jag mig själv:
Tänk om torsdagar bara är ett socialt experiment för att se hur mycket själ en människa kan tappa innan hon börjar kalla sitt kylskåp för “broder”?
Tack för mig. Vi ses i kylen. Hänger ni på? Hur kommer er dag bli? Ja ja, ni bryr er inte…
