Jag planterade om en krukväxt idag.
Inte för att jag är intresserad av växter.
Inte för att den behövde det.
Utan för att det är Skärtorsdag, jag är singel, och jag behövde få känna något.
Ensam i köket, med en säck jord som luktade som något man gräver upp i en dokumentär på TV4, och en benjaminfikus som sett bättre dagar. Den såg på mig med en blick som sa: “Du får röra mig, men vi kommer aldrig lita på varann igen.”
Jag försökte få ut den ur krukan.
Det gick inte.
Den hade rötter längre än min själ har tålamod. Jag drog. Jag vred. Jag sa “kom igen nu, vi gör det här tillsammans”. Den svarade inte. Tystnad är växternas passivt aggressiva språk.
När jag väl fått ut den låg halva rotpaketet som ett nervsystem från en sci-fi-film på köksbänken. Jag stirrade på det och tänkte: det här är det mest intima jag haft med någon på två år.
Sen tappade jag den i diskhon.
Jord överallt.
I skarvar. I springor. I mina ögonbryn. En silverfisk låg medvetslös i spillzonen, såg ut att viska “rädda dig själv, broder”.
Och ändå fortsatte jag.
Jag satte ner den i nya krukan. Den var sned. Jag rättade till den. Den blev sned åt andra hållet.
Jag vattnade. Det rann över.
Jag vattnade mindre. Den suckade.
Vi hade det jobbigt, jag och min planta. Det var som en dålig dejt: mycket fukt, lite kontakt.
Och där, mitt i jordsörjan, slog det mig:
Det här är kanske min påsk.
Inte ägg. Inte släkt. Inte någon som frågar hur jag mår.
Bara jag, en trött fikus, och en inre kris som luktar Blomjord Extra.
Nu står den i fönstret. Sne. Misstänksam.
Och jag står bredvid, svettig, ensam, och viskar:
“Vi får se om du överlever det här. Men jag har redan gjort mitt.”
Glad Skärtorsdag.
Jesus dog för våra synder.
Jag planterade om en krukväxt för mina.
