Varje gång jag jobbar och är sugen på kaffe, då blir jag automatiskt kaffemaskinens vaktmästare.
Vill jag bara dricka kaffe?
Nej nej.
Jag måste rädda en hel jäkla industriproduktion.
Först: “Fyll på bönor.”
Sedan: “Töm vattenfatet, din slav.”
Efter det: “Tekniskt fel, starta om hela jordklotet.”
Allt detta, när allt jag ville var EN kopp.
Och det är alltid jag.
Alltid.
Som en förbannelse.
Som om kaffemaskinen känner min doft.
“Ah, där kommer han, sabotage-läge: AKTIVERA.”
Tre-fyra gånger per dag.
Tre-fyra små helvetesuppdrag per dag.
Jag är inte kaffedrickare längre.
Jag är heltidsanställd kaffemekaniker.
Utan lön.
Utan ära.
Utan pensionspoäng.
Och varje gång jag är sugen.
Då kommer ångesten smygande.
Kommer jag få kaffe?
Eller kommer jag få livstidsservicejobb?
Nästa gång tar jag vatten.
Fast säkert ska väl vattenautomaten explodera också.
