Tisdag – helvetets måndag i förklädnad. Håller ni inte med?
Det är tisdag. Dagen som ingen har bett om. Måndagens sura eftersmak fast i en annan förpackning. Lite som att någon spillt måndag på tisdag, torkat bort det halvdant med ett gammalt kvitto från Espresso House och bara fortsatt.
Man vaknar med ett ryck. Alarmet skriker som om det är en nödsituation, men det enda som brinner är min vilja att leva. Man stirrar ut i det grå vädret och tänker: “Är det så här det känns att vara en medelålders man i Skövde (eller annan tråkig stad i Sverige)?”
Kaffet smakar lite som hopplöshet med en skvätt havredryck. Och man stirrar ner i sin kopp och undrar varför man valde att jobba med marknadsföring. Förmodligen för att man “gillade att vara kreativ” en gång i tiden. Nu är kreativiteten förpassad till att välja vilken nyans av blått som ska representera “innovation” i nästa PowerPoint-presentation. Spoiler: Det blir samma blå som förra veckan. Ingen märker något ändå.
Sen är det dags för möten. Måndag mötte tisdag i ett hemligt rum och kom överens om att alla möten ska vara om saker som kunde varit ett mejl, men istället är 45 minuter av:
– “Har vi en CTA på den kampanjen?”
– “Vad säger datan?”
– “Vi behöver tänka outside the box.”
Vad är ens the box? Jag skulle nöja mig med en kartong att krypa ner i och andas djupt.
Och ja, jag är singel. Tackar som frågar. Det är en blandning av frihet och total existentiell panik. Man kommer hem från jobbet, stirrar på sin mikromiddag och funderar på om det är nu man borde börja prata med sin bonsai. Den är ändå den mest långsiktiga relationen man haft på månader.
Klockan 21.37 sitter man där. I mjukisbyxor, med en skiva skinka vikt som en taco och en ostbit som luktar framtidens magproblem. Det är det närmaste man kommer en middag för två. Man scrollar på mobilen, ser andra på resor, i par, i kärlek. Själv har man just googlat “hur man tar bort mögel från duschdraperi”.
Det värsta är ändå hur tiden går så otroligt långsamt. På riktigt, det är som att tisdagens sekundvisare kör på handbromsen. Klockan är 14.12. Man blinkar. Klockan är 14.13. Livet har aldrig gått så långsamt. Är det här limbo? Var det här Dante menade i Den gudomliga komedin?
Och ändå… ändå vet man att imorgon är det onsdag. Dagen som luras att vara mittpunkten, men som i själva verket är ytterligare en tisdag i annan förpackning.
Men vi kämpar. Vi går på autofokus. Vi svarar på “pingar” i Slack med ett glatt “Javisst, jag kikar!” när vi egentligen skriker inombords. Vi säger “spännande!” om saker som är lika spännande som en instruktionsmanual för ett liggunderlag.
Det är långt till lördag. Men då, då blir det tacos. Eller samma ostbit. Det är ändå något att se fram emot.
Och tills dess? Vi lever. Vi marknadsför. Vi möts. Vi skrattar, lite som ett försvarsmekaniskt ryck i ögonvrån. För det är tisdag. Och det blir inte mycket värre. Förrän det är måndag igen.
Men det tar vi sen. Överlevde vi?
