Jag råkade följa en träningsinfluencer.
Av misstag.
Eller nyfikenhet.
Eller självhat.
Hon heter typ “FitnessEmpress87”.
Har magrutor som kan skära glas.
Och leende som säger “jag dricker sellerijuice och älskar det”.
Jag scrollar.
Hon gör armhävningar på en bergstopp.
Jag får mjölksyra av att öppna diskmaskinen.
Hon hoppar hopprep i slow motion.
Jag andas tungt av att byta lakan.
Och svettas av att titta på henne.
Hon säger “Du behöver bara vilja”.
Jag vill.
Jag vill ha chips.
Hon äter gröna smoothies.
Jag åt en grönsak i maj 2018.
Det var en ärta.
Den kämpade emot.
Jag försökte göra en burpee.
Kroppen sa “nej”.
Knäna sa “ursäkta oss, vi jobbar inte längre för det här kontoret”.
Jag står framför spegeln.
Gör en pose.
Ser ut som ett missförstått soffbord.
Hon säger “var din egen motivation”.
Jag är det.
Men min motivation är trött och gillar ost.
Så nu sitter jag här.
Med träningskläder jag aldrig tränat i.
Och en energi som matchar en död baguette.
Men jag har ändå hopp.
För jag har bytt ut godiset mot nötter.
Saltade.
Honungsglaserade.
Och chokladdoppade.
Men ändå.
Nötter.
Vi kallar det en början.
