Jag minns godis förr.
Små skålar.
Stora drömmar.
15 öre per bit.
Rena religionen.
Man pekade försiktigt.
”En sån där, tack.”
”Nej inte den!”
”Den bakom grodan!”
”Inte lakrits, för fan!”
Påsen var pytteliten.
Max ett hekto.
Som en förkyld hamster.
Men vi var lyckliga.
Kladdiga om fingrarna.
Sen exploderade allt.
Lösgodis blev industri.
Enorma hinkar.
Enorma människor.
Enorma sockerkrascher.
Nu går man in.
Och ba:
”Ge mig tre kilo.”
”Packa i skottkärra.”
”Jag har barnkalas. Ensam.”
Det är inte shopping.
Det är gruvdrift.
Folk har pannlampor.
Samt vadarbyxor.
Surt godis i armhålan.
Jag saknar det lilla.
Det heliga godisögonblicket.
Andaktsfull tuggning.
En seg råtta.
Ett ögonblicks frid.
Nu bara skyfflas det.
Hink efter hink.
Det är Buffé of Shame.
Det är Diabetes Grand Prix.
Det är civilisationens fall.
Jag vill tillbaka.
Till ett öre.
Till sirap & respekt.
Till sockerkick med själ.
Inte denna karneval i plast.
Så nästa gång du plockar:
Stanna upp.
Titta på din spann.
Fundera djupt:
”Är detta ett rimligt lass?”
Till barnet som skrek:
”MEN JAG VILL HA FLER GELÉSKRÄCKÖDLOR!!” fast du redan hade 118 stycken.
Jag säger bara:
Jag förstår dig.
Men jag dömer dig.
Samt jag älskar dig.
Lite.
På avstånd.
Vi ses vid smågodiset.
Jag tar EN bit.
Plus kanske en kris.
Okej en seg groda med.
