6 juni.
Sveriges nationaldag.
Landet är redo.
Eller?
Alltså knappt.
En flagga fladdrar.
En tant nyser.
Ett barn tappar glass.
Där har ni höjdpunkten.
Grannarna grillar inte ens.
De bara tittar.
Ut i luften.
Som att nationaldagen har ghostat dem.
Norrmän: karneval & korv.
Svenskar: trädgård & trötthet.
Vi är sämst.
Alltså objektivt sämst.
Norge: ”Hurra for syttende mai!”
Sverige: ”Är Ica öppet?”
Danmark: öl, flaggor & folkfest.
Sverige: tystnad & tråkkaffe.
Vår stämning är:
”Har du sett fjärrkontrollen?”
Vi behöver en plan.
En strategi.
En attack.
En orkester.
En glassbil.
Byt dag!
6 juni är fel!
Mitt i skolavslutning.
Alla är urlakade.
Ingen har glitter kvar.
Ta midsommar istället.
Vi kan det där.
Dans runt stång.
Folk i kransar.
Någon ramlar i buske.
Eller nyårsafton!
Då vet vi hur.
Glittrigt.
Gällt.
Glatt.
Också: champagne.
Samt nyårslöften vi glömmer.
Vi kräver fest!
Vi kräver flaggrevolt!
Vi kräver mer drag!
Byt flagga!
Gör den sexig!
Blått & gult = dammig.
Ge oss magenta!
Eller neonregnbåge!
Släng in en enhörning.
Eller Zlatan.
Eller en sill i solglasögon.
Kanske:
”Sverige, landet som försökte.”
Eller:
”Sverige, vi har i alla fall wifi.”
Men snälla.
Något måste ske.
Vi orkar inte mer.
Med den här mjukostkänslan.
Så på nationaldagen:
Ta på dig hjälm.
Packa picknick.
Vifta vilt.
Skrik ”HEJA SVERIGE!”
I ett trapphus.
Om vi alla gör det kanske vi når ett svalt ”mmm, okej då.”
Grattis på nationaldagen.
Typ.
Alltså.
Liksom.
