Jag blev besatt av New York.
Det hände sommaren 2007.
Augustihetta.
Betongångest.
Regnstormar i hjärtat.
Men där uppstod kärlekens epicentrum.
Inte mot någon.
Utan något.
Staden.
Som aldrig sover.
Aldrig tvekar.
Alltid sminkad i neon & själ.
Alltid redo att flörta tillbaka.
Jag var förlorad vid första bagel.
Det blev bara värre.
Jag var kär redan innan.
Men 2007 blev jag inlåst.
Inte med kedjor, utan känslor.
Skyskraporna höll fast mig varsamt.
Gatlyktorna blinkade som ögonkast.
Resan varade över sexton dagar.
Plus jag var vaken varje minut, kändes det som.
Jag ville inte missa något.
Inte en smutsig trottoar.
Inte en duva med attityd.
Jag gick.
Jag gick.
Jag gick.
Jag gick ännu mer.
Förälskad i varje kvarter.
Till & med trafikkaoset doftade poesi.
Bilar tutade med själ & nerv.
Alla skrek.
Jag log bara.
Jag har återvänt gång på gång.
För konferenser.
För kärlek.
För pizza.
För att bara stå på trottoaren.
Och känna: här andas jag bäst.
Här är jag löjligt lycklig.
New York förändras varje sekund.
Det är ett känslomässigt kalejdoskop.
Du hinner knappt blinka, ny stadsdel.
Nytt ljud.
Ny lukt.
Ny panik.
Nya ansikten.
Men ändå samma himla magi.
Jag har dejtat i New York.
Jag har ätit mig gråtlycklig.
Jag har varit där bara för att.
Bara för att andas lite drama.
Plus kanske köpa en laddsladd.
Apple Store är alltid öppen.
Dygnet runt.
Som ett terapirum.
Man går in lite vilsen.
Kommer ut med en ny iPad.
Plus oväntad livsglädje.
New York är inte en stad.
Det är en livsstil.
En relation.
En flört som aldrig ger upp.
Den tjatar.
Skrattar.
Knuffar dig.
Samt du älskar varenda sekund.
Jag åker inte dit just nu.
Presidenten känns som ett filter.
Fast New York finns kvar.
Som ett ex man aldrig glömmer.
Som man ändå vill smsa.
”Hej. Jag saknar dig fortfarande.”
Man vet att staden svarar.
Inte med ord, men med sirener.
Med doft av varm asfalt.
Med ett perfekt pizzahörn.
Jag kommer tillbaka igen. Snart.
För kärlek som denna rostar inte.
Den bara tutar vidare i natten.
Med ett gult hjärta av stål.
Samt en bagel i handen.
