Bakfull i 40+ åldern – med svett, sorg och en hint av dansk gin…
Så. Jag var i Köpenhamn igår. Bara en sån sak. Förr i tiden – när man var ung, fräsch och kunde förbränna en pizza bara genom att existera – var det inga problem. Man tog tåget över bron, drack drinkar hela natten, dansade till någon mystisk techno och kom hem med ett halvt smyckeskrin från Tiger-butiken och en dansk Tinder-dejt man inte minns. Inga konstigheter.
Men igår var inte “förr i tiden”. Igår var nu. Det var Köpenhamn 2.0 – vuxen, planerad, stilig. Drinkarna intogs på RBY – som alltså stavas R-B-Y, men uttalas som ett astmaanfall med stil. Drinkarna där? Ljuvliga. Farliga. Designade för att lura en att man är fräsch och med i matchen, tills man plötsligt står på en klubb klockan 03 och ropar “JA TAK!” till något man inte förstår.
Jag kom hem i morse. Inte bildligt. Inte “oj, det blev sent”. Jag menar: i. morse. La mig runt 09.30. Sov till någon gång på eftermiddagen, men är ändå trött på ett sätt som känns existentiellt. Som om själva livet gick ut i natt och jag glömde säga åt det att komma tillbaka. Kroppen är inte bakfull. Den är… besviken.
Och visst, jag drack vatten. Jag försökte vara vuxen. Jag planerade. Men när man passerat 35 så är en natt i Köpenhamn inte längre ett äventyr – det är en utmaning. Ett fysiskt test. En “Du mot Systemet”-film utan hjälte. Jag är fortfarande svettig, fast det är svalt i rummet. Mina ögonlock känns som bly. Och mitt huvud låter som att någon försöker skruva fast en hylla inuti det.
Men vet du vad? Det var roligt. J*vligt roligt. Det skrattades. Det dansades. Det flirtades med danskor med skarp blick och ännu skarpare copywriterjobb. Jag var levande. Och idag är jag… en påse potatis med ångest och vätskebrist. Men ändå – nöjd.
Så ja, Köpenhamn gav allt. Och jag tog emot allt. Nu ska jag bara återhämta mig i ungefär sex arbetsdagar och sedan låtsas att jag lärt mig något. Vilket jag absolut inte har.
Men f*n vad kul det var.
