Ah, krogvärlden som singel man – det är inte ett nöjesliv, det är ett överlevnadsspel i högljudd miljö med för mycket aftershave och alldeles för lite självrespekt. Man går ut i hopp om en öl, en trevlig kväll och kanske lite glädje i blicken – och kommer hem med tinnitus, ångest och en doft av kebab man inte riktigt vet varifrån den kom.
Och kvinnorna man möter? Det är ett zoologiskt fältstudium.
Först har vi Den Bakåtvända Kepsen™, som skriker “du verkar så mogen!” innan hon fem minuter senare vill tatuera in ditt stjärntecken på sin ankel. Hon har redan beställt shots i ditt namn och du har inte ens hunnit säga vad du heter.
Sen har vi “Spirituella Sara”, som läser av din aura över en öl och förklarar att ni älskat varandra i ett tidigare liv i Atlantis, men att du just nu blockerar hennes energiflöde genom att ha jeans på dig.
Och så “Affärskvinnan på glid”, som har tre dubbla gin & tonics och plötsligt vill att du ska följa med hem för att titta på hennes nya projektor – vilket är kod för att du ska laga hennes wifi och lyssna på en rant om hennes exman Sven.
Glöm inte “Skrattbomben från Gävle”, som skrattar åt ALLT – inklusive när du berättar att din mormor gått bort – och plötsligt håller dig i handen och säger att ni borde åka till Ullared ihop. På tredje dejten. Som aldrig sker.
Och där står man. Svettig, lätt panikslagen och med ett kort i handen från en “healing-helg i Dalarna” hon tyckte du “behövde”.
Så till slut gör man det enda rimliga: man går hem. Själv. I tystnad. I trygghet. I byxor som inte blockerar någons chakra. Man öppnar kylskåpet, stirrar in i ljuset, tar en skinkbit, och viskar för sig själv:
“Det är ändå bäst så här.”
