Söndag. Dagen som enligt alla livsstilscoacher ska fyllas med självreflektion, doften av nybryggt kaffe och mjuk linneduk under en tallrik av “avokadotoast med omtanke”. Men som singel man? Söndag är en känslomässig bakfylla med en hint av snabbkaffe och skam.
Jag orkar inte ens låtsas vara barista. Bönorna får stå där i sitt lilla bruna paket och skämmas. Det blir snabbkaffe, med vatten som knappt hinner koka och en sked pulver som smakar som “förlorade drömmar med toner av besvikelse och en eftersmak av desperation”. Jag häller upp och stirrar tomt ut i rummet, som en medelålders U-båtskapten som just förlorat kontakten med besättningen.
Frukost? Snälla. Det är mer ett kylskåpsnära moment av självmedlidande. Jag står där, i ljuset från Electrolux-katedralen, och hänger som om det vore ett altare. Äter ost direkt ur paketet, river av en skiva skinka och stirrar på en gammal burk ajvar som stirrar tillbaka som om den vill säga: “ja, du är ensam… igen.”
Planen var att ta en tur till gymmet. Istället blir det en stillsam sittning på balkongbänken, iklädd mjukisbyxor och en t-shirt som sett bättre relationer. Jag stirrar ut över grannskapet med blicken hos någon som just avslutat säsong 8 av sitt liv och inte vet om det blir en förlängning. Det är jag, vinden och ljudet av någon som dammsuger sitt välfungerande samboliv i lägenheten bredvid.
Lunchen? Jag orkar inte ens uttala “brunchtallrik” utan att kräva sjukpenning. Så jag trycker hem en pizza via Foodora, och självklart anländer den iskall. Det känns som att budet visste exakt hur mitt hjärta kändes och matchade temperaturen. Jag får värma varje slice i airfryern, en i taget, som en känslomässig kremering av gårdagens förhoppningar. Det smakar ånger och lite oregano.
Och gårdagen ja… gårdagens utgång, den där kvällen som började med att “nu jäklar ska jag träffa någon” och slutade med att jag diskuterade min parfym med en 23-åring som trodde “känslomässigt mogen” var en drink. Jag återvände hem som en krigsveteran från kärleksfronten – stukad, förvirrad, lätt parfymförgiftad och med en kvarglömd känsla av att ha dansat i slow motion till någons trauma.
Så här sitter man. Söndag. Ensam, lite skrynklig, med en mugg snabbkaffe och rester av både mozzarella och hopp i mungipan. Men imorgon är det måndag, och då laddar vi om. Kanske. Efter kaffet. Om vattnet orkar koka.
