Jag skulle bara sova.
Stänga ögonen.
Drömma lugnt.
Kanske om pizza.
Eller semester.
Inte pip.
Men då kom det.
PIP.
Ett litet ljud.
Men med kraft.
Som om universum ropade:
“Nej.”
Jag satte mig upp.
Vad i hela he**ete.
Det var tyst.
För länge.
Sen igen:
PIP.
Jag reste mig.
Barfota.
Irriterad.
Rädd.
Känslan av inbrott.
Fast ljud.
Jag följde pipet.
Mot hallen.
Mot taket.
Mot domedagsapparaten.
Brandvarnaren.
Där satt den.
Den hatade mig.
Jag stirrade på den.
Den stirrade tillbaka.
Sen:
PIP.
Med känsla.
Jag tog fram pall.
Ställde mig vingligt.
Nattens tystnad darrade.
Jag vred ner den.
Den svarade med:
PIP.
Batteriet var dött.
Det låg där.
Tomt.
Stumt.
Jag svor lågt.
Gick till kökslådan.
Där man har “allt”.
Utom rätt batteri.
Jag hittade ett batteri.
Tror jag.
Det såg okej ut.
Tryckte i det.
Brandvarnaren:
PIP.
Alltså nej.
Jag lade den i garderoben.
Långt in.
Bakom vinterkläder.
Stängde dörren.
Gick och la mig.
PIP.
Det kom genom trä.
Genom tyg.
Genom min själ.
Jag testade kudde över.
Täckte den noga.
Nu pep kudden också.
Eller jag.
Klockan var 03:14.
Jag gick ut.
Barfota i trapphuset.
Slängde den i soptunnan.
Andades ut.
Sen:
PIP.
Jag stirrade på tunnan.
Som på en förbannelse.
Köpte ny dagen efter.
Fin.
Dyr.
Digital.
Satte upp den.
Stolt.
Klar.
Vuxen.
Gick & la mig.
Sen:
PIP.
Jag bor nu i tystnad.
Utan el.
Utan väggar.
Utan pip.
Jag har frid.
Men ibland i vinden tror jag att jag hör det:
PIP.
Då blundar jag.
Låtsas vara döv.