Vill du veta hur det var?
Då ska du gå dit.
Inte fråga i caps lock:
“HUR VAR DET????”
Som om jag är Wikipedia.
Jag var där.
Du var hemma.
I filt.
Med popcorn & åsikter.
Jag såg konserten.
Du såg min story.
Vi lever olika liv.
Jag upplevde.
Du skrollade.
Jag svettades.
Du zoomade in korven.
Du frågar:
“Hur var stämningen där?”
Jag svarar:
“Som ett marsvin på rave.”
Du nickar.
Du är nöjd.
Du säger:
“Ah, då vet jag.”
Men nej.
Nej nej nej.
Du vet INGENTING.
Du vet vad JAG vet.
Inte vad DU skulle vetat.
Det, min vän, är två helt olika tacos.
Att lyssna räcker inte.
Du måste tugga själv.
Ibland kvävas lite.
Av livet, smaken, lukten.
Det är så minnen byggs.
Att låta andra uppleva åt dig,
är som att beställa pizza
& bara lukta på kartongen.
Sen påstå: “Jag är mätt nu.”
Det är inte hunger.
Det är illusion.
Det är doftbaserad livsbedrägeri.
Du applåderar.
Du vill höra om festivalen?
Du låg hemma & scrollade memes.
Jag tappade hörseln, rösten & vänster sko.
Du fick pushnotis.
Samma sak?
Nej.
Verkligen inte.
Du vill veta hur det kändes?
Jag vill veta varför du frågar.
Gå dit.
Frys själv.
Svettas själv.
Gråt över dyr falafel.
Det är så det funkar.
Du måste göra jobbet.
Verkligheten kräver deltagande.
Inte livestream & latte.
Jag är trött.
Trött på att referera känslor.
Trött på att återberätta eufori.
Trött på att bära ditt liv.
Du säger:
“Men du berättar så bra.”
Jag säger:
“Ja, men jag var där.”
Vill du veta?
Dra på dig skor.
Lämna skärmen.
Lämna din trygghetssoffa.
Ta ett kliv.
Det är bara där.
I skavet & magin.
I svett & väntan.
I ljudet av dig själv.
Som något händer.
Annars är du bara powerpoint.
Världen är GIF:ar.
Upplev det själv.
Snälla.
För din skull och för min.
Jag orkar inte mer.
Att vara din guidebok.
Din livs-PDF.
Din känslo-Spotify.
Det Jag är inte en beskrivning.
Jag är ett bevis.
Du?
Du behöver bli ett eget.
