Jag gick in med mål.
Ta kölapp.
Sitta.
Vänta.
Inte bli adopterad av främling.
Men Nordea hade nya regler.
Universum hade andra planer.
Man får ej ta kölapp själv.
Nej nej.
Det vore fritt.
Det står numera en människa.
En kölappskurator.
En knappguru.
Som ska guida dig.
Till kölapp.
Jag fick ögonkontakt direkt.
En lång.
Fuktig.
Flackande.
Som ett tyst frieri.
Jag sa: “Allt väl?”
Människan sa: “Nej.”
Hård paus.
“Jag ska till Göteborg.”
Rösten skälvde som majonnäs.
Jag sa artigt: “Trevligt!”
Han: “Aldrig varit där faktiskt.”
Jag: Käften tappades till golv.
Aldrig varit i Göteborg?!
Inte ens Liseberg?!
Paddan?!
Har du bott i en källare?!
Vaknat upp från koma?!
Är du från Ystad?!
Jag försökte smyga bort.
Kölappen i hand.
Redo.
Soffan kallade som Jesus.
Men han fortsatte prata Göteborg.
“Åker man tåg dit, eller?”
Jag började bli rädd.
Inte lite rädd.
Rädd.
För honom.
För mänskligheten.
För Nordea.
För infrastrukturen.
Samt lite för mig själv.
Hjälp mig nu.
Har ni också mött kölappmänniskan?
Får man köa i fred?
Har Göteborg blivit mytisk ort?
Kan man trycka själv, snart?!
Jag behöver gruppterapi & glass.
Allt detta för en könummerlapp.
Nordea, ni är inte snälla.
