Att byta påslakan.
På mitt 9-kilos tyngdtäcke från Hemtex.
Eller som jag kallar det: Den mjuka demon från källarförrådet.
Det började som ett projekt. Slutade som en nära-döden-upplevelse i percale.
Jag slängde upp täcket. Det landade inte. Det kraschade genom tiden. Min säng vek sig. Golvet suckade. En vägg sprack lite.
Jag öppnade påslakanet. Det skrattade åt mig.
En mjuk, dov hånflin från bomullens mörkaste hörn.
Första hörnet in.
Lätt.
Andra hörnet…
Täcket sa nej.
Det spjärnade emot. Som en passiv-aggressiv säl.
Jag försökte skaka. Täcket skakade tillbaka. Jag flög tre meter.
Jag kravlade in. Det blev mörkt. Jag såg mitt liv i frotté.
Jag låg där inne i fyra minuter. Det kändes som en hel månad. Jag föddes där inne. Jag dog där inne.
Till slut var det klart. Täcket låg i påslakanet. Lite snett. Som en sur korv i ett för stort bröd.
Men jag vann.
Med skavsår i själen.
Och en respekt för tyg jag aldrig trodde jag kunde känna.
Nästa gång: filt.
Eller bara frysa.
Det är okej att frysa.
