Jag har tänkt mycket på pasta.
Alltså mycket. Farligt mycket.
Inte bara smaken. Nej nej.
Jag menar… själva essensen av pasta.
Spaghetti är kaos. Rakt av.
Den lever sitt eget liv.
Man äter, den flyger.
Den slingrar sig som svek.
Och varför är den så hal?
Som om den bär hemligheter.
Penne? Nej. Det är kontorspasta.
Stel. Rörformad. Har aldrig skrattat.
En pastasort med PowerPoint och passerkort.
Tyst. Effektiv. Full av skam.
Fusilli däremot… fusilli är passion.
Det är skruvat. Det är italienskt.
Det är som att äta poesi.
I spiralform. Med tomatsås.
Och tagliatelle… åh. Tagliatelle.
Som silkiga kärlekstrådar från Florens.
Man tuggar långsamt, som om någon ser.
Som om livet hänger på pastans textur.
Och ibland… så gör det faktiskt det.
Macaroni? Barndom. Trauma. Varmkorvens följeslagare.
De vet för mycket. Säger för lite.
Makaroner har sett saker. Vi vet det.
Och sen… farfalle.
Fjärilspasta. Pasta med självförtroende.
De har slips. De har mål.
Men de smakar som luftburen ångest.
Så jag har landat här.
Mitt val är klart.
Rigatoni. Tjock. Rörlig. Omtänksam.
Som att krama en tunnel.
Rigatoni dömer ingen.
Den bär såsen med stolthet.
Den älskar att bli uppäten.
Och jag älskar… att tugga långsamt.
Tårarna kommer ibland.
När såsen fastnar perfekt.
Då vet jag. Jag är hemma.
I mig. I livet. I pastan.
Och ja.
Folk säger: “Du borde träffa nån.”
Men jag har träffat rigatoni.
Och det räcker. Det räcker.
1 comment
Du glömde Spahetti. Spaghettin är lång och stålt, den den slingrar sig runt och blir ett med såsen när blandas i grytan innan servering. Att bryta Spaghettin innan loks är dödsstraff i Italien. Förlovningar har brutits, bröllop inställda. Att klicka såsen ovanpå Spaghettin på tallriken jämförs med att en bröllopsnatten då brudgummen ligger under täcket och bruden lägger sig ovanpå täcket med en påse chips (parmesan ost).