De går hand i hand.
De går likadant.
De andas synkat.
De blinkar i kör.
De är samma person?
Samma jacka.
Samma sneakers.
Samma själ.
Ingen har personnummer längre.
De har ett gemensamt bankkonto.
Man ser dem på ICA.
”Är ni syskon?”
”Nej vi är ETT.”
De säger det i kör.
Som nåt ur sekten Gudrun.
Färgmatchade.
Könlösa.
Beiga.
De ser ut som smält kartong.
Med sneakers från Tråkdalen.
Ryggsäckar exakt likadana.
Man vet inte längre:
Är det partnern?
Är det vovven?
Är det en ryggsäck med ben?
De vänder sig samtidigt.
Säger:
”Vi gillar harmoni.”
Jag skriker inombords:
”NI GILLAR UNDERKASTELSE!”
Hemlig fråga:
Är de lyckliga?
Eller bara synkroniserade?
Som två cyklar i regn.
På väg mot Beigeviken.
De har samma hobby.
”Vi broderar tillsammans.”
Samma tyg.
Samma tråd.
Samma jävla korsstygn.
”Vi har två skivor av allt.”
Säger de stolt.
”Ifall en skiva gråter.”
Jag försvinner mentalt.
Till ett ställe med olikheter.
Jag vill skrika:
”KLÄ ER OLIKT!”
Men jag viskar bara:
”Snälla. Byt byxor.”
De svarar: ”Vi har swapdag.”
Har de samma kalsonger?
Har de ett gemensamt liggsätt?
Andas de samtidigt in?
Blir de chockade av ekon?
”Vem sa det?”
”Jag.”
”Jag också.”
De äger allt i par.
Dubbla eltandborstar.
Dubbla tofflor.
Dubbla duschmössor.
En identitetskris i tvåpack.
Det är inte romantik.
Det är panik.
Det är som att dela kropp.
Fast utan samtycke.
Samt i syntetmaterial.
Jag tänker ibland:
Har ni aldrig bråkat?
Aldrig sagt:
”Dina byxor dödar mig”?
Antagligen inte.
Jag föreslår terapi.
Eller färg.
Eller en spontan tröja.
Med tryck.
”Jag är INTE du.”
Men nej.
De sitter där i soffan.
Två beige burritos.
Som ser på Antikrundan.
Samt till exempel att nickar i perfekt takt.
Så vad tycker jag?
Sluta matcha.
Börja leva.
Släpp taget om fleecen.
Ta på dig nåt orimligt.
Var ett klädfiasko.
Var ett modevittne.
Var ett bombnedslag i färg.
Bara inte en kopia.
Tack för mig.
