Jag såg två duvor idag.
De satt nära, riktigt nära.
Tryckte näbb mot näbb.
Tittade djupt i varandras ögon.
Jag blev akut avundsjuk.
De var nykära, uppenbart.
Flörtade öppet, utan skam.
Vingpuffar & mjuka duvljud.
Jag stod där, ensam igen.
Kaffe i ena handen.
Ingen som puffar mig.
Ingen som kuttrar åt mig.
Bara jag & min kardemummabulle.
Kardemummabullen var torr dessutom.
Precis som mitt kärleksliv.
Det är alltså där jag är.
Avundsjuk på fåglar.
Fåglar med bättre socialt liv.
Jag har wifi & tvättid.
Men ingen med fjädrar hemma.
Nästa gång jag ser duvor.
Jag tittar bort direkt.
Eller kastar ris diskret.
Sånt gör man vid bröllop.
Inte på onsdagar.
Fjutt på er, fjäderfolk.
Jag har Netflix & tacos.
Ni har varann.
Grattis, små jävlar.