Skriv en bok

Tack men nej tack.
Jag är traumatisk författarunge.
Orden flyr vid bläcklukt.

Tangenter ger mig eksem.
Pennor är djävulens tandpetare.
Alla säger: “Skriv en bok!”
Jag hör: “Klättra upp i Mount Everest!”
I tofflor.
Baklänges.
Med en ugn på ryggen.

Min skrivprocess är såhär:
Skriv.
Radera.
Skäms.
Gräv ner.
Gräv upp.
Redigera.
Få panik.
Publicera.
Spela död.

Min inre kritiker är grym.
Han heter Kent.
Kent hatar allt.
Kent bor i mitt tangentbord.
Han har noll tålamod.

“Du är ett geni!”
Nej.
Jag är en snubbe.
Som skrev om bastu.
Samt trauma i bastu.
Folk skrattade.
Jag skrek.

Jag var ordblind som liten.
Dyslektiker deluxe.
Stavade “häst” med fyra z.
Läste böcker som tortyr.
Skriva var krigsförklaring.

Men nutidsorientering?
Jävlar vad jag glänste.
Från Bosnien till Björn Borg.
Alltid rätt.
Aldrig ödmjuk.
Vecka efter vecka diktator.

Så nu postar jag skåpmat.
Gammal text med ny parfym.
Typ som att micra lasagne.
Fast i Word.
Med känslor & en sked ångest.

Folk gillar konstiga saker.
Sämsta inlägget = succé.
Bästa inlägget = tystnad.
Algoritmen hatar planering.
Som en spiteful spåkvinna.

Bokidé?
Jo, kanske.
Titel: “Jag raderade mästerverket”.
Genre: Autofiktion & panikångest.
Omslag: Jag stirrar mot horisonten.
Undertext: Skriv inte till mig.”

Tänk er ändå doften.
Av nytryckt bok.
Doft av ångest & stavfel.
Recenserad av min moster.
“Den var originell.”

Så nej, jag är inte författare.
Jag är ordens klottrare.
Inläggets vandrare.
Känslans parkourartist & Kent säger hej.