Det är måndag morgon, och mitt huvud känns så tungt.
Jo, jag sa just det… det är måndag morgon,
och mitt huvud känns så tungt,
när jag sitter här med ett glas grapefruktjuice och sjunger The evigt-singel-arbetar-hemifrån-blues.
Alarmet ringde klockan 06.00. Jag svarade med ett “nej tack” och förhandlade till 06.12. Ingen låg bredvid mig och sa “vi måste gå upp nu älskling”, bara jag själv, som mumlade “du borde tvätta örngottet” innan jag rullade ur sängen som en känslomässig croissant.
Om en timme ska jag öppna laptopen och kasta mig in i veckans första Teams-marathon. Möte på möte. Folk som säger “du är på mute” med samma tonfall som om de försökte rädda någon från en brand. Andra som ler stelt i fyrkantiga rutor medan jag sitter i pyjamasbyxor och funderar på om jag kan klara hela dagen utan att borsta håret.
Vid lunch pausar jag. Öppnar kylskåpet. Där inne: skinka. Ost. Ett halvt äpple jag inte minns när jag började äta. Jag slänger ihop en tallrik så sorglig att Jamie Oliver hade fällt en tår och sagt “mate, that’s a hate crime”.
Eftermiddagen rullar på. Mer Teams. Någon har PowerPoint. Någon har ångest. Jag har båda. Och till slut… tystnaden. Alla har loggat ut. Skärmen slocknar. Jag är tillbaka i mitt enmanskontor-slash-existentiella karantän.
Då händer det oundvikliga:
Jag öppnar kylskåpet igen.
Tar en skiva ost. En skiva skinka. Stirrar in i lampan som om den kan ge mig tröst. Det blir min middag. Den är lojal. Den dömer inte. Den finns där alltid. Precis som mitt singelskap.
Så ja. Det är måndag. Jag jobbar hemifrån. Jag är singel.
Och även om det är lite tragikomiskt ibland, så vet ni vad? Jag må äta ost i ensamhet – men jag har i alla fall stark Wi-Fi och glimten i ögat. Alltid något
