Jag skulle bara sätta upp en krok.
En liten krok.
Till en liten jacka.
I en liten hall.
Vad kan gå fel?
Allt.
Absolut precis allt.
Jag tog fram borrmaskinen.
Den var tung.
Som ett vapen.
Från ett krig.
Mot väggar.
Plus självrespekt.
Jag mätte.
Jag mätte igen.
Jag mätte en tredje gång.
Måttbandet hånskrattade.
Det ändrade sig.
Varje gång.
Sen markerade jag.
Med blyerts.
Som om betong bryr sig.
Jag satte borren mot väggen.
Den stirrade tillbaka.
Kall.
Hård.
Arrogant.
Jag tryckte in maskinen.
Den skakade.
Jag skakade.
Hela huset skakade.
Det lät som jordbävning.
Eller stridsflyg.
Eller inre kris.
Jag borrade & svettades.
Borren vibrerade ur händerna.
Flög bakåt.
Träffade kattens matskål.
Katt stirrade.
Som om jag var galen.
Jag försökte igen.
Det blev hål.
Men snett.
Otroligt snett.
Som lutande tornet i Pisa.
Jag borrade ett till.
För att “rätta till”.
Nu såg det värre ut.
Som ett ögonpar.
Med inre oro.
Jag testade sätta dit kroken.
Den föll direkt.
Skruven vägrade greppa.
Väggen sa: “nej tack.”
Jag hämtade plugg.
Fel storlek.
Förstås.
Jag testade ändå.
Pluggen flög ut.
Som skjuten ur kanon.
Sen kom dammet.
Betongdamm.
I ögon.
I näsa.
I själ.
Jag försökte dammsuga.
Den fastnade i hallmattan.
Mattan åt dammsugaren.
Sladden drog mig baklänges.
Kroken hänger nu.
Sned.
Lutande.
Ensamt och skamfullt.
Jag hänger inget på den.
Den kan inte bära.
Inte jackor.
Inte ansvar.
Inte mitt självhat.
Jag skulle bara sätta en krok.
Nu bor jag i ruiner.
Med borrmaskinstrauma.
Samt en katt som dömer.
Nästa gång jag behöver en krok:
Jag flyttar till hotell.
Eller klär mig i lager.
Hela vintern.
Inomhus.
Bygga hemma är en myt.
Verktyg är vapen.
Krokar är inte att lita på.
