Någon hade spillt nåt.
Kanske vatten. Kanske olja.
Kanske ren ondska i flytande form.
Mitt i köpcentret.
Glad i hågen. Ovetande.
Sekunden senare:
Jag lever i en isshow.
Vänsterfoten glider.
Högerfoten tvekar.
Knäna börjar skicka ut nödsignaler.
Jag är på väg ner.
Inte lite.
Jag är millimeter från splitt.
Inte cool yoga-splitt.
Utan “kroppen går i konkurs”-splitt.
Och då kommer det.
Ett skrik.
Högt. Ljust. Förvirrat.
Som en tonårstjej på första raden på en Justin Bieber-konsert 2012.
“IIIIIIIIIIIIIHHHHHHH!!!”
Folk vänder sig om.
En äldre man ryggar bakåt.
Ett barn börjar gråta.
En kvinna skrattar och spiller sin smoothie i sympati.
Jag kämpar.
Vevar med armarna som en mås i motvind.
Förhandlar med golvet via ögonkontakt.
Och till slut.
Stillhet.
Jag står.
Tolv centimeter från fullständig ljumskexplosion.
Pulsen i 190.
Stoltheten i minus.
Men ingen bröt något.
Och det, mina vänner, är en vinst i vuxenlivet.
1 Kommentar
Jag dog just en smula. Jag skrattade rakt ut – matrester flög ut ur min mun. Jag tittade mig skamset omkring.. men inga vittnen som tur var – den här gången.
Nu ser jag dig framför mig hur du nästan går ner i Split på Emporia… och jag skrattar igen. Sorry!!