ATT KOMMA HEM FRÅN SJUKHUS

Man kommer hem.
Man lägger sig ner.
Man försöker höja sängen.
Det går inte.
Det finns ingen motor.

Man stirrar upp i taket.
Taket stirrar kallt tillbaka.
Ingen hissfunktion där heller.
Bara lampa från Rusta.
Samt ett svagt “nej”.

Fötterna skriker: “Lyft oss!”
Huvudet väser: “Stöd mig!”
Kroppen ba: “Gör nåt då!”
Men sängen är död.
Ett träsk av planhet.

Ingen fjärrkontroll.
Ingen magic movement.
Bara ryggrad & misär.
Samt ett ilsket lakan som halkar runt som Bambi.

På sjukhuset: total övervakning.
Man var Beyoncé med sladdar.
De visste allt.
”Du har feber igen.”
”Du blinkade konstigt.”

Hemma: ingen vet nåt.
Ingen frågar nåt.
Ingen mäter min puls.
Jag kunde vara avliden.
Ingen skulle märka.

Sjukhusets natt: full show.
De kom in som nissar:
”Vill du ha vatten?”
”Din elektrod rymde!”
”Vi vänder dig nu!”

Hemma: jag vänder mig själv.
Det knakar.
Ingen applåderar.
Ingen ger mig Bregott.
Eller syre.
Eller kaffe.

Ingen viskar längre:
”Du sover med ett leende.”
Nu viskar jag själv.
Till min spegelbild.
Som inte svarar.

På sjukhuset: matkalas.
Frukost.
Mellis.
Lunch.
Fika.
Middag.
Kvällsmat.
Nattmacka.
Samt en tyst välsignelse.
”Vill du ha puré?”

Hemma: kylskåpet suckar.
Det ekar inuti.
Det luktar metall & ångest.
Men det finns ost.
Samt skinka.

Men det är bara det.
Ost.
Skinka.
Samt ett gammalt ekande tomrum.
Det bor mögel i hörnet.

Jag stirrar in i det.
Mögelet stirrar tillbaka.
Vi har en konversation.
”Så här blev det alltså.”
”Ja. Så här.”

Jag försöker äta skinka.
Men det smakar ensamhet.
Osten protesterar tyst.
Den vill inte vara med.
Jag förstår den.

På sjukhuset: någon sa
”Du är så artig!”
Jag sa: ”Tack.”
De sa: ”TACK SJÄLV!”
Det var som kärlek.

Hemma: ingen att tacka.
Jag tackar osten.
Den svarar inte.
Den är passivt aggressiv.
Som all ost innerst inne.

Jag saknar sladdar.
Jag saknar knappar.
Jag saknar någon som viskar:
”Vilken fin andning du har.”
Samt menar det.

Här hemma?
Här andas jag helt i onödan.
Ingen mäter.
Ingen bryr sig.
Inte ens Bregottet.

Jag vill bli inlagd igen.
Inte för sjukdom.
Bara för sällskap.
Ergonomi.
Kvällsfika klockan 22.

Så nu ligger jag platt.
Som en IKEA-skiss.
Drömmer om två elektroder, en pudding & ett leende.