Jag är nästan miljardär.
Alltså, på riktigt nära.
Jag har samlat alla nollorna.
En hel jäkla armé av nollor.
De står där i perfekt formation.
Raka led, glänsande, redo för parad.
000 000 000
Det är alltså nio stycken.
Jag saknar bara en liten etta.
Bara en!
En liten ensam etta som vågar gå först.
Men den är borta.
Den har stuckit på yoga-retreat.
Jag har gjort mitt.
Jag har nollorna, okej?
Det svåraste är ju klart.
Att samla nio nollor kräver tålamod.
Och Swish från bror.
Jag har till och med tränat på att vara rik.
Jag har googlat “hur ser man dyr ut?”
Jag har övat på att sitta i tyst Mercedes.
Jag har gått in i butiker utan att kolla prislappar.
(Jag backade ut igen direkt men ändå.)
Jag har läst Dagens Industri på en parkbänk.
Jag har gått runt med tom Louis Vuitton-kasse.
Jag har smyglyssnat på folk som säger “dividend”.
Jag har kännt mig rik.
Och det är 90% av resan, sägs det.
Men den där jäkla ettan då.
Var är den?
Har någon tagit den?
Är det familjen Ingrosso?
Är det någon på Östermalm?
Är det en fd klasskamrat som investerat bättre än jag?
Eller är det bara livet?
Kanske kommer den i posten.
Kanske ligger den på ICA, bakom kassabandet.
Eller under soffan, där jag tappade självrespekten.
Vem vet?
Men jag är redo.
Nollorna står där som soldater.
Jag är alltså en etta ifrån miljardär.
En liten etta från att bada i tryffel.
Från att spontanköpa ett badkar i marmor.
Från att ha en personlig bananassistent.
Från att bygga en villa med två kök, för att jag kan.
Så om du ser en etta någonstans,
ensam, vilse, kanske lite blyg,
skicka den till mig.
Jag lovar ta hand om den.
Ge den sällskap.
Ställa den längst fram.
Sen ska du få följa med på min yacht.
Om jag har råd med bränslet.
Det beror på, om ettan vill samarbeta.
