Quiz

Man går ut.
Vill ta en öl.
Vill snacka skit.
Vill se folk tugga.
Kanske tappa nåt.

Men nej.
Det är quiz.
Det är alltid quiz.
Överallt är quiz.
Som mögel med whiteboard.

Man ser dem.
Hukade över papper.
Koncentrerade som laserhamstrar.
De andas i punktform.
Dricker i panik.

Quizmastern hovrar.
Med mikrofon & ego.
“Nu kommer fråga 9!”
Ingen ler.
Alla svettas.
Någon blöder ur näsan.

Jag ville bara snacka.
Ville säga nåt dumt.
Som: “Jag tror jag är en falukorv.”
Men nej, quizet kräver respekt.
Plus exakt årtal för muren.

Jag sa en gång: “Hej!”
Folk väste:
“TYST! FRÅGA OM IRAN!”
Jag grät inombords.
Även utombords.
Jag spillde chips i protest.

Varje fest = quiz.
Bröllop? Quiz.
Födelsedag? Quiz.
Begravning? DUBBELQUIZ MED BONUSRUNDA.
Vi är fångar i frågesport.

Det tar aldrig slut.
Alltid två akter.
Alltid fyra timmar.
Alltid en paus “för dramatik”.
Alltid någon som skriker: “BONUSFRÅGA!!”

Jag försöker hänga med.
Men hjärnan domnar.
Jag vill säga “potatis”.
Men de vill ha fakta.
Om tysk film på 40-talet.

Karaoke är lika farligt.
Men med mer glitter.
Plus fler toner i misär.
“Nu kör vi!” säger någon.
Sen sjunger de Eros Ramazzotti.

Jag vill bara prata.
Prata fritt & fult.
Prata om mossa.
Prata om folks aura.
Prata om att prata.

Men efter quizet.
Alla är slut.
Ingen orkar snacka.
Alla stirrar på sin öl.
Som om den quizat bättre.

Jag börjar undra.
Är jag socialt sjuk?
Är jag quizlös art?
Är jag ett pratmonster?
En babblande relik?

Min dröm: en fest.
Utan tävling.
Utan mikrofon.
Utan rim på Eurovision.
Bara människor.
Som pratar.

Kanske lite dans.
Kanske lite ost.
Men framför allt prat.
Prat som böjer rymden.
Som kväver all form av quiz.