Vaknade.
Skrek.
Svettades.
Googlade “existens + mening + panik”.
Hittade Scandic-nyheten.
Inget mer frukost.
Alltså INKLUDERAD frukost.
Alltså den heliga ritualen.
Alltså det som HÖLL IHOP landet.
Nu borta.
Kaputt.
Finito.
Man får köpa frukost.
Som en simpel bandit.
Som ett djur.
Som en utländsk gäst.
Fast du bor i Växjö.
Det var ju grejen.
Det var ju drömmen.
Man betalade hotellrummet.
Men fick en buffé.
Som överträffade ens barndom.
”Jag tar en macka.”
Tog sju sorters ost.
Tog sill du inte gillar.
Tog ägg med baconmössa.
Tog skinka för att kunna ta melon.
Vi gjorde varma mackor.
Vi tog sjudubbla juicer.
Vi hällde granola i kaffe.
Vi tryckte i oss våfflor.
Vi levde.
På riktigt.
Nu ska du betala.
För ett kokt ägg.
Med ögonen fulla av tårar.
Med skammen som smörgåspapper.
Med kontokortet i vrede.
Vad händer sen, Scandic?
Tar ni sängen också?
Tar ni handdukarna?
Ska vi torka oss nakna?
På självrespekt och kvarg?
”Men priserna sänks istället.”
Haha.
HAHA.
Det är inte samma sak.
Det är ALDRIG samma sak.
Allt föll i domino.
Först SJ tog chokladen.
Sen Liseberg tog glädjen.
Nu tar Scandic frukosten.
Sverige står på knä.
Det är ett svek.
Det är ett trauma.
Det är som skilsmässa.
Men du får INGEN advokat.
Bara kaffe för 49 kr.
Jag kräver revolution.
Jag kräver kollektiv sorg.
Jag kräver ALLSÅNG I RECEPTIONEN.
Med havregryn & vredesvrål.
Med marmelad i hjärtat.
Vi bokade för buffén.
Vi stannade för yoghurten.
Vi trodde på kärleken.
Nu är allt mörkt.
Så mörkt som rågbröd.
”Svensken må va tyst.”
”Men rör fanken inte buffén.”
”Vi är inte arga. Vi är bara hungriga.”
